I går kväll var vi på tyst teater, både jag och min fru.
Hela dagen gick åt att förbereda mig, tittade på klockan stup i kvarten och busstidtabeller flera gånger. Jag glömde vilken tid bussen skulle gå så fort jag stängde av mobilen.
När jag gick ut för att ta bussen slog värmen emot mig! Gud, vad varmt det är, tänkte jag. Fortsatte gå som om jag hade räknat med det och lät halsduken ligga kvar runt halsen som en våt handduk. Men jag njöt av att komma ut, att ta bussen och vänta på min fru som skulle komma efter hennes jobb. Jag kände mig som alla andra, smälte in i folkmassan.
Vi åt på en restaurang och gick på en liten pub innan teatern. Det var mycket folk ute som njöt av vårvärmen att jag fick koncentrera mig på att inte kollidera med varenda människa, alltså titta upp istället för ner på marken.
Pjäsen var så bra, gjorde ont i hjärtat och magen.
Jag lånade en citat från Riksteatern
"Ett samtida drama inspirerat av vittnesmål från döva människor på flykt
Paniken, bomberna, båtarna till havs – ingen kan förklara för dig vad som händer. Tänk om du kom undan, tänk om du lyckades ta dig över gränsen, om just du överlevde flykten – hur överlever du då i ett land där du inte kan göra dig förstådd? Vad händer då vi förlorar de som kan förstå oss?"
Det var flera utmaningar på en dag och kväll, är lite stolt över mig själv. Men samtidigt grubblade jag om jag uppförde mig som man ska och om jag har sagt något konstig. Det var lite jobbigt.
0 kommentar(er)
